Tema jobbonärer: ”Kan ju inte lägga av med något jag är”

Gudrun Abascal arbetar inte som barnmorska – hon är barnmorska. Det är så hon ser på det. Och det är därför hon fortfarande jobbar, 75 år gammal.

– Jag kan ju inte lägga av med någonting som jag är.

Hon har ett långt och rikt yrkesliv med tusentals förlossningar bakom sig. I tre
decennier arbetade hon på Danderyds sjukhus, innan hon blev  chefsbarnmorska på ABC-kliniken och med tiden chefsbarnmorska på Danderyds förlossningsavdelning. Hon är dessutom en av grundarna till BB Stockholm och BB Sophia. Numera gör hon en lång rad saker: skriver böcker, undervisar, medverkar i podden Vattnet går, och har en mottagning på Östermalms sjukvårdsförening, dit kvinnor med förlossningsrädsla kan komma för stöd och samtal.

– Vi ser att 10–15 procent av alla kvinnor som ska föda barn har den här rädslan. Trots att vi aldrig varit så duktiga på att rädda både kvinnor och barn som nu, ökar den. Ibland är det en rädsla som de själva inte kan förklara, utan som är mer på ett existentiellt plan.

Har ekonomin varit en faktor när du har valt att fortsätta arbeta?
– Nej, inte alls. De här samtalen håller jag på Östermalms sjukvårdsförening, som en stiftelse sköter. Det är som en vårdcentral. De som kommer dit betalar 250 kronor per år och kan då göra så många besök de önskar för den summan. Det gäller också de som kommer till mig för samtal. Men själv tar jag ingenting. 

Hon är dock långt ifrån någon självuppoffrande Florence Nightingale, poängterar hon. Yrket har givit henne så mycket, och fortsätter att göra så.

– Det har verkligen varit ett utbyte, där jag så många gånger har fått vara med om livets mirakel, som fotografen Lennart NiIsson kallade det. Tänk den här  lilla spermien som ska möta ägget, och helt plötsligt – nio månader senare – är det ett barn och jag får dela upplevelsen med föräldrarna. Det är helt otroligt.

»Arbetet får mig att känna att jag fortfarande
kan  bidra med saker och ting.«

DET FINNS GOTT om starka händelser att se tillbaka på, berättar hon. Som  den första förlossning som hon var med om, under praktiken på  sjuksköterskeutbildningen.
– Det var då jag bestämde mig: Det här måste jag vara med om mer. 

Vad var det du upplevde? 
– Kvinnokraften. När man ser den där kraften förstår man varför det finns de som är rädda för kvinnor. 

Exakt hur mycket hon jobbar har hon svårt att svara på. Det beror på vad man räknar in – bland mycket annat planerar hon till exempel just nu en  självbiografi för Bonniers förlag – men kanske 30–50 procent. Fördelen med
att arbeta efter pensionen är att hon kan styra sin egen tid, säger hon. Hon väljer helt fritt vad hon ska göra, och när hon ska göra det.

– Arbetet ger mening till mitt liv och gör mig till den kvinna jag är. Jag finns någonstans, och får känna att jag fortfarande kan bidra med saker och ting. Det är också viktigt för mig att hela tiden få ny input.

Vad skulle det innebära för dig att inte ha ditt arbete?
– Då skulle jag falla död ner.

Tror du det?
– Nej, jag tror inte, jag vet – säg inte emot mig! (Skratt.) Tycker du att jag är knäpp? Jag kanske skulle gå i terapi. Har aldrig provat, men jag kanske borde…

Har du någonsin upplevt åldersdiskriminering eller skeptiska reaktioner inför ditt val att fortsätta jobba efter pensionen?
– Nej, aldrig. Tvärtom, tänkte jag säga, eftersom jag fortfarande är efterfrågad, inom citationstecken. Men vad vet jag, kritikerna kanske inte vågar ge sig på mig. 

Gudrun Abascal

● Ålder: 75 år.
● Bor: Stockholm.
● Utbildning: Sjuksköterska, barnmorska, lärare.
● Arbete: Barnmorska, lärare och författare.

TEXT: TIM ANDERSSON
FOTO: JOHAN BERGMARK