Diagnoserna som kan ställa till det på jobbet

Innan millennieskiftet utreddes vuxna inte för autism eller adhd. Det betraktades som rena barndiagnoser som skulle växa bort. Mycket har hänt sedan dess. Kunskaperna om npf-diagnoser har ökat och med dem antalet människor som utreds och får svar på varför delar av deras liv länge inte fungerat. 
Samtidigt har arbetslivet blivit alltmer  krävande, inte minst kognitivt. Att vara  flexibel och kunna hålla många olika uppgifter i huvudet samtidigt är en  utmaning för allt fler arbetstagare.

– För vissa som har exempelvis adhd kan arbetslivet fungera alldeles utmärkt.  Men för många med en npf-diagnos är det otroligt viktigt att hamna i rätt yrke  o och på rätt arbetsplats, säger Ann-Kristin Sandberg, ordförande för Attention.

Det är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska  funktionsnedsättningar som adhd, autism, språkstörning och Tourettes syndrom. För två år sedan publicerade Attention en rapport om att leva med npf på jobbet. Den visar att stress, rörighet och otydlighet är de vanligaste arbetsplatsrelaterade
utmaningarna för personer med npf-diagnos – men också att de inte får stöd eftersom de tvekar att berätta om sin diagnos.

– En registerstudie från Socialstyrelsen visar att långt under 50 procent av vuxna med adhd finns i arbetskraften. Det finns givetvis flera orsaker till det, men negativa attityder och brist på kunskap hos arbetsgivarna spelar roll, säger Ann-Kristin Sandberg och fortsätter:
– Det behöver inte handla om ovilja hos arbetsgivarna, utan snarare otrygghet. Man vågar inte gå vidare i anställningsprocessen med någon som har en funktionsnedsättning som man saknar kunskap om. Det här gör i sin tur att många inte vågar berätta om sin diagnos. Det blir ett moment 22. 

PÅ KAROLINSKA INSTITUTET i Stockholm driver KIND (Center of Neurodevelopmental Disorders) en rad forskningsprojekt kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I samarbete med universitet i USA och Australien
har KIND genomfört en stor undersökning där man frågat såväl arbetsgivare som
anställda med npf-diagnos vad som krävs för att arbetet ska fungera bättre.
Svaren visar att för arbetsgivarna är det absolut viktigaste att från början veta vad som gäller.
– Arbetsgivare vill veta om det finns en diagnos hos en anställd. Var styrkor och svagheter finns, så att de är beredda på vad som kan hända, berättar Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatri och föreståndare för KIND.

Vilka styrkor och svagheter kan då en npf-diagnos medföra? Att tala om adhd som en superkraft eller att påstå att alla med autism har hyperfokus är förstås en grov förenkling. Hur en npf-diagnos påverkar vardag och funktion skiljer sig från person till person. Men inte sällan är personer med autism väldigt lojala, trivs de på en arbetsplats så stannar de.  Många har också starka intressen och passioner, vilket leder till att de blir väldigt bra på det de fokuserar på. Lika förenklat kan man säga att många som fått en adhd-diagnos har mycket energi och är positiva och kreativa.
Samtidigt utvecklar många som har en npf-diagnos ångest, depression eller någon form av utbrändhet. Att ha problem med att till exempel förstå sociala  koder eller att skapa struktur i arbetet är tärande.

– Ibland blir det så svårt att den anställde mår för dåligt för att komma till jobbet.  Det gäller att så tidigt som möjligt förhindra att någon hamnar där, säger Sven Bölte.

Hur förhindrar man det?

– En tolerant kultur är ett första steg. Det kanske händer något konstigt ibland, men det får vara okej.

Ur ett arbetstagarperspektiv tycker Sven Bölte att det är viktigt att ta reda på  vilken kultur som råder på den arbetsplats man kommer till.
– Vad förväntas av mig? Vad är möjligt att göra och inte göra? Finns det någon annanpå arbetsplatsen som har en diagnos och kan berätta hur hen hanterat det? Går det att få en mentor eller handledare?

Som kollega kan det vara svårt att hantera att en arbetskamrat inte följer  pelreglerna.  Vet man inte orsaken är det svårt att veta hur man ska agera, man kanske blir stressad och irriterad.
– Att vara vänlig och lugn och visa respekt fungerar i alla sammanhang, med alla
människor. Försök hjälpa den som är uppenbart annorlunda och har svårigheter. I slutänden blir det bäst för alla, avslutar Sven Bölte. 

TEXT: ANNE RALF HÅLLBUS