Struktur är nyckeln för Anna-Karin

Anna-Karin Arnald fick sin adhd-diagnos 2015. Då, för snart tio år sedan, började  det för första gången talas om kvinnor med adhd.
– Tidigare hade det mest handlat om stökiga pojkar, men när jag började läsa på  om hur diagnosen kan se ut för tjejer och kvinnor insåg jag att det ju handlade om mig.

Anna-Karin har alltid varit högpresterande. I skolan var hon något av en duktig  flicka med höga betyg i de flesta ämnen. Men om hon tyckte att något var tråkigt var det omöjligt att ens försöka fokusera. Och praktiska ämnen, som slöjd och teknik, gick inte alls.
– Jag har alltid haft två lägen, av eller på. När det är ”av” får jag ingenting gjort,  tar mig knappt upp ur tevesoffan på kvällarna. Och när det är ”på” får jag tusen infall och idéer och drar igång projekt. Det är härligt, men risken är att jag tar på  mig saker som jag inte kan fullfölja.

Som hos många tjejer och kvinnor gick Anna-Karins svårigheter under radarn. Hon var duktig på att maskera och passa in; att sortera bort de delar av livet som ställde till problem. Under 1990-talet utbildade hon sig til logoped och jobbade som det i tjugo år, med avbrott för två föräldraledigheter. Ungefär halva tiden var hon anställd, sedan startade hon eget och sedan sju år driver hon företaget Funkamera.

Hur har din adhd-diagnos påverkat dig i arbetslivet?

– Framför allt handlar det om struktur. Jag älskar struktur och är beroende av det, men saknar förmåga att själv skapa struktur. Tider är en utmaning – jag kommer sällan för sent, men ofta i sista sekunden eftersom jag glömt något. Och allt som har med administration att göra är svårt. Jag slarvar bort papper och kvitton.

– Det är helt avgörande att ta hjälp med det som inte fungerar, av kollegor och andra. Utan den person som sköter ekonomi och allt annat som har med  företagets administration att göra skulle jag inte klara mig.

DET ANNA-KARIN beskriver som en styrka från adhd:n; att inspirera och få igång andra, att spåna idéer och starta projekt, kan också bli en svårighet när hon  tappar fokus, glömmer att följa upp och lämnar kollegor och anställda kvar med ofullständiga underlag.

– Det kan låta som om jag är en diva som bara vill göra det som är roligt. Men så är det inte. Jag har inget emot att slita hårt, men vissa saker går bara inte.

Vad krävs för att arbetslivet ska fungera?

– Det absolut viktigaste är tydlighet. Det funkar inte att jag och någon kollega stöter ihop i korridoren och i förbifarten kommer överens om något som ska fixas. Jag behöver få det skriftligt. Som de flesta med adhd älskar jag listor. Risken är att
det blir så många listor att jag tappar kontrollen över dem, så numera har jag en enda att-göralista som gäller alla delar i livet. 

Vilka fler strategier har du för att få allt att fungera?

– Först och främst att ta hand om mig själv fysiskt. Jag måste äta bra, träna och sova ordentligt. Jag äter adhd-medicin och den fungerar, men inte om jag har sovit dåligt.
– Jag har lärt mig att ta pauser när jag behöver. Det är ingen idé att köra på när jag är trött, det blir bara fel. Jag använder en timer som jag sätter på 30 minuter, så att jag vet när jag ska ta paus. Det hjälper både när jag gör något tråkigt och när jag är helt uppslukad av något.

Anna-Karin har hela tiden varit öppen med att hon har adhd. Men i arbetet med  Funkamera träffar hon många som inte vågar berätta om sina diagnoser för arbetsgivare och kollegor.
– De tror att de ska få sparken och det är helt förfärligt. Att ha en npf-diagnos
är inget skamligt. Vi finns överallt på alla positioner i samhället och vi kan bidra med väldigt mycket, säger Anna-Karin och avslutar:
– I den bästa av världar skulle det inte behövas några diagnoser. Alla skulle få vara
som de är och få det stöd de behöver för att bidra med det de kan. 

TEXT: ANNE RALF HÅLLBUS FOTO: CHRISTIAN GUSTAVSSON