Illustration: Team Hawaii
När avslöjas du som en bluff?
SPANING: Fler brottas med rädslan för att avslöjas som okunniga på jobbet. Det så kallade bluffsyndromet växer och är störst bland akademiker.
Tänker du att det bara är en tidsfråga innan chefen inser att du inte behärskar uppgifterna? Att du inte är kompetent nog? Eller att det var ren tur att du fick uppdraget från första början? I så fall kanske du lider av bluffsyndromet, ”imposter syndrome” på engelska.
– Egentligen är det väldigt enkelt: det handlar om en felaktig och irrationell känsla av att inte ha den kompetens som man sagt att man har, berättar Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet.
”Felaktig och irrationell” är avgörande komponenter, betonar han.
– Om du de facto inte behärskar ditt jobb är det inte bluffsyndromet: Då är det ju snarare relevant att du känner dig rädd att bli påkommen.
DET ÄR SVÅRT ATT veta säkert om bluffsyndromet har blivit vanligare, men det finns undersökningar som tyder på det. Enligt en amerikansk forskningsartikel från 2020 är det numera så många som åtta av tio personer som kämpar med det till och från. Det är ingen psykiatrisk diagnos, men kan vara nog så krävande.
– Rädslan för att bli ”avslöjad” skapar oro och ångest, vilket i sin tur kan generera sociala problem. Det kan också påverka ens arbetsprestation på olika sätt, som att man överkompenserar, eller undviker krävande uppgifter av rädsla för att misslyckas, berättar Mattias Lindberg.
När bluffsyndromet började studeras av psykologiforskare i USA i slutet av 70-talet kopplades det framförallt till högpresterande kvinnor. Hur bra deras karriärer än gick, och hur mycket uppmuntran chefer än gav dem, upplevde de att de hade lurat sin omgivning.
Idag är syndromet inte längre könat på det sättet. Vad man däremot kan se är att det är vanligare i högkunskapsyrken och inte minst bland akademiker. Det tycks också överrepresenterat bland minoritetsgrupper.
– Man kan tänka sig att det handlar om samma mekanismer som hos de här kvinnorna på 70-talet: Man kommer från något slags utanförskap, som man försöker att kompensera och överbrygga. När man sedan hamnar i innanförskapet känner man ändå att man inte är tillräckligt bra. Att man inte hör hemma där och att man nog kommer att bli utesluten.
»Om du de facto inte behärskar
ditt jobb är det inte bluffsyndromet.«
VARFÖR MAN DRABBAS av bluffsyndromet går inte enkelt att svara på. En del menar att det kan kopplas till en bakgrund där mycket fokus har legat på prestationer och att dessa har fått definiera en. Sannolikt samverkar arv och miljö, menar Mattias Lundberg. Kanske kan också tidsandan underblåsa problemen.
– Vi är på väg mot ett dömande samhälle med ett hårt samtalsklimat. Gör man fel kan det få stora konsekvenser. Så även om inte fenomenet skulle bli vanligare så blir kanske rädslan för att dömas och i värsta fall ”avslöjas” större, om jag får spekulera.
Samhället blir inte bara mer dömande, kanske man kan lägga till, utan också mer krävande. Åtminstone arbetslivet. Hur många lever i verkligheten upp till de alltmer ambitiösa kravprofilerna i jobbannonserna? Och vem skarvar inte lite om sina egna kompetenser på väg uppåt i karriären?
Visst riskerar den vackra ytans kultur att skapa en allmän osäkerhet, men Mattias Lundberg menar att den samtidigt kan ha en positiv funktion.
– Vi lägger hela tiden på ett filter och skruvar till våra cv:n. Det har blivit allmänt accepterat i samhället. Om alla vet att ingen är riktigt så bra som de verkar, skulle det faktiskt kunna motverka den tilltagande rädslan att göra bort sig.
Hur gör man då för att undvika bluffsyndromet på en arbetsplats? Det kan vara svårt, menar Mattias Lundberg, eftersom det bygger på en irrationell upplevelse som de som drabbats ogärna talar öppet om. Men en grundläggande åtgärd är att skapa en kultur där medarbetare tillåts att göra fel.
På ett individuellt plan har Mattias Lundberg några enkla tips. Ett är att öppna sig för några betrodda kollegor. De kommer antagligen bekräfta att din upplevelse verkligen är irrationell, att du är fullt tillräckligt kompetent.
En annan handfast rekommendation är att du ska jämföra dig själv med rätt personer.
– I sammanhang där vi känner oss otillräckliga jämför vi oss ofta med dem som är på samma nivå eller över oss själva. Och då är sannolikheten stor att vi känner oss otillräckliga. Om vi i stället jämför oss med någon som är längre ner på kunskapstrappan inser vi att vi faktiskt har en del kompetens.
Han tar ett exempel från sitt eget fält, akademin.
– Mina psykologstudenter kan ibland känna: ”Ska jag verkligen skriva en debattartikel, jag som bara är student?” Det är klart, om 25 professorer i psykologi läser deras artiklar finns det naturligtvis en risk att de tycker att de är banala. Om läsarna däremot består av 2 000 personer utan någon som helst psykologiutbildning kommer studenterna i deras ögon att framstå som genier.
Bluffsyndromet
- Bluffsyndromet (”imposter syndrom” på engelska) är en informell psykologisk term som de amerikanska psykologerna Pauline Clance och Suzanne Imest
myntade på 70-talet för att beskriva personer som, trots att de är kompetenta på jobbet, betraktar sig själva som ”bluffar” och oförtjänta av beröm. - Egna framgångar förklarar dessa personer med tur, tajming eller som en konsekvens av att de har lurat andra, vilket gör dem rädda för att bli ”avslöjade”.
- I en artikel från 1978 skriver Clance och Imest: ”Självutnämnda ’bluffar’ fruktar att någon betydelsefull person till slut kommer att upptäcka att de faktiskt är intellektuella bedragare.
- En kvinna sa: ”Jag var övertygad om att jag skulle bli avslöjad som en bluff när jag tog min omfattande doktorsexamen. Jag trodde att den sista prövningen hade kommit. På ett sätt kände jag en viss lättnad över detta, eftersom låtsasspelet äntligen skulle vara över. Jag blev chockad när min handledare sa att mina svar var utmärkta och att min uppsats var en av de bästa han hade
sett under hela sin karriär.”
TEXT: TIM ANDERSSON ILLUSTRATION: TEAM HAWAII