Fältprosten Jenny Ahlén är högst ansvarig för Sveriges militära själavård

På Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm har röda mattan rullats ut. Det är finfrämmande på ingång, ÖB med litauiska delegationen i släptåg. Från en sidodörr kommer en civilklädd Jenny Ahlén ut, men röda mattan duckar hon idag.
– Den är inte för pöbeln! Men ibland går jag lite på den bara för att få känna mig tjusig.

Men det är inte som att Jenny Ahlén är vem som helst. Som fältprost har hon en civil brigadgeneralsbefattning inom Försvarsmakten och ett hundratal präster under sig. En stjärna på sin uniform, och tjenis med ÖB. Hon är inte obekant med röda mattor efter otaliga internationella tjänsteresor, men idag är hon för ovanlighetens skull på sitt kontor. ”Jag är inte här så ofta, det är lite dammigt.”

SOM FÄLTPROST CHEFAR hon över den militära själavården. En befattning nästan lika gammal som Försvarsmakten – 490 år. Det var Gustav Vasa som vände sig till kyrkan för att knyta fältprästerna till sig. Jenny Ahlén är den första kvinnan i historien som axlar rollen som fältprost i Sverige. Känns inte det overkligt?

– Jag kallas ibland för en exotisk fågel i vår myndighet. Att vara den första kvinna någonsin på den här posten är såklart jättestort. Otroligt egentligen. Det har inte uppmärksammats så mycket, men jag är lite blyg så jag tycker att det är skönt att flyga under radarn.

» Att vara den första kvinna någonsin på den här posten är såklart jättestort. 
Otroligt egentligen. Det har inte uppmärksammats så mycket, men jag är lite blyg
så jag tycker att det är skönt att flyga under radarn.«

Uppdraget beskriver hon som ett kall. Men det handlar inte om religion i första hand, snarare om existentiell vägledning. Att ingjuta mod inför strid, att stötta när någon våndas, att hjälpa till att reflektera i svåra dilemman, att bidra till att skapa en känsla av sammanhang. Liv och död, etik och moral.

– Ska en värnpliktig, soldat eller sjöman ytterst offra sitt liv för Sveriges frihet och demokrati kan man behöva existentiella perspektiv och reflektioner kring vad det är att vara människa. Man kan behöva hjälp med att hantera och begripa vad man gör och hitta mening med det. Oro, ångest och moraliska dilemman inför krig och liv och död har funnits i alla tider. Kanske är det i dessa orostider viktigare än någonsin att bemöta människor på det existentiella planet.

MEMENTO MORI. Kom ihåg att du är dödlig. Ett tema Jenny Ahlén finner särskilt intressant och som hon ofta möter i sitt yrke.
– Jag tror att det är nyttigt att påminnas om sin egen dödlighet för att reflektera över vad som är viktigt på riktigt. Lever jag sant mot mig själv och hur behandlar  jag andra? Men jag märker att vi alltmer fjärmar oss från döden, och det tror jag gör något med människan. Vi tappar bort oss själva. Mitt uppdrag är att hjälpa till att hitta tillbaka till kärnan.

I hennes arbete kan det också bli aktuellt med det som internationellt kallas för ”moral injury”, det vill säga moralisk skada som kan komma efter att man behövt göra något som strider mot ens moral, till exempel att döda någon i krig.
– Den militära själavården i Sverige kommer tillsammans med Tyskland och Nederländerna att utbilda ukrainska präster i detta. Det handlar om hur man återhumaniserar en individ som har fått en moralisk skada, hur man skapar existentiella förutsättningar att bygga upp sig själv. Att kunna se sig själv i spegeln igen.

Jenny Ahlén tar sällan de själavårdande samtalen själv numera, utan arbetar på en strategisk nivå med ansvar för att bland annat utforma utbildningar som prästerna håller för militär personal och stärka samarbeten med fältprostar i andra länder. Med Sveriges inträde i Nato har det blivit enklare att arbeta
tillsammans, säger hon.
– Jag har sedan tidigare ett oerhört fint samarbete internationellt me mina motsvarigheter, men att Sverige nu är med i Nato underlättar. De utmaningar det oroliga omvärldsläget för med sig är oftast exakt samma i många länder, vilket gör att vi kan nyttja varandras kunskaper, sätta upp gemensamma utbildningar och rusta oss på ett homogent sätt.

Hur går den kristna tron ihop med en militär kontext?
– Jag tycker att det är jätteenkelt. Jag som kristen kan inte dumpa obekväma saker på min nästa. Jag måste ta mitt ansvar och göra det som är jobbigt, tufft och svårt – det som kanske innebär att dö för Sveriges frihet och demokrati. Jag är beredd att göra det för att mina barn ska få växa upp i det samhälle som jag har fått växa upp i. För mig handlar det om att alla generationer som följer ska veta att vi gjorde vårt yttersta för att de skulle få det bra. Det är min skyldighet som kristen.

»För mig handlar det om att alla generationer som följer ska veta
att vi gjorde vårt yttersta för att de skulle få det bra.«

JENNY AHLÉN VÄXTE delvis upp på Gotland under ett 1980-tal präglat av rysskräck och en stark militär närvaro. Pappa var sjökapten, reservofficer och med i hemvärnet, och mamma i Lottakåren. Farfar var tullare i Riksgränsen under  andra världskriget. Krigsberedskapen har runnit i släktens ådror i generationer.
– Det har inte varit om kriget kommer, utan när kriget kommer. Mina rötter har definitivt varit avgörande för mitt yrkesval. Det militära känns som hemma. Det uniformerade är trygghet för mig.

Som ung kände hon sig tvungen att välja sida. Antingen var man synthare eller hårdrockare, allätare pekades ut som illojala. Hon körde syntstilen med svart kajal och kavaj men lyssnade på Metallica i smyg. Samma gällde karriären, hon drogs till både kyrkan och det militära, men kände att hon behövde välja väg.
– Som tonåring var jag med i sjövärnskåren, alltså flottans ungdomsskola, och spenderade somrarna på Berga. Då kände jag att det är det här jag vill göra! Samtidigt hade jag en stark prästkallelse. Så jag stod och balanserade. Vilket håll skulle jag gå? Det slutade med att jag efter gymnasiet gick på konstskola för att sedan dra ut till sjöss. Som sjöman kom jag till Polen och besökte sjömanskyrkan i Gdynia. Där fick jag en otroligt stark känsla att det är präst jag ska vara. Det var som att komma hem.

»Jag insåg att man faktiskt inte måste välja. Man behöver
inte vara antingen eller. Som människa är man så mycket mer.«

JENNY AHLÉN började läsa teologi i Umeå 1998, utbildade sig till präst och  inledde sin yrkeskarriär. Den militära lockelsen fanns fortfarande kvar, och hon började som marinpastor på amfibieregementet i Berga, jobbade sedan som biskopens rådgivare och ansvarade för krisberedskapen i Stockholms stift. Det ledde henne till den militära själavården i Försvarsmakten. Ett drömyrke som  förenar båda hennes kall.
– Jag insåg att man faktiskt inte måste välja. Man behöver inte vara antingen eller. Som människa är man så mycket mer.

En dag på jobbet

08.00: Kommer till jobbet, startar datorn och kollar igenom alla mejl som jag inte hinner läsa ordentligt för att jag måste vidare på ett möte.

10.00 Samverkansmöten med andra myndigheter fram till lunch där vi går igenom alltifrån strategiska planer till att följa upp olika typer av verksamheter.

12.00 Har jag inte lunchmöte tar jag något snabbt framför datorn för att  effektivisera. Fullt fräs för att kunna kombinera jobb och familjeliv, vilket är en
utmaning då både jag och min man jobbar i Försvarsmakten.

14.00 Zoom-möte med mina internationella motsvarigheter, något vi har två gånger i månaden.

17.00 Rundar av för att hämta barn på skolan. Det är jag som sköter både hämta och lämna då min man jobbar på annan ort.

18.00 Utfodrar barn, djur och mig själv, samt rastar Judith, vår flatcoated retriever.

20.00 Tar eventuella interna möten som jag inte hunnit med under dagen.

22.00 Soffläge med en bra tv-serie, just nu kollar jag på Baby Reindeer på Netflix som jag varmt kan rekommendera.

TEXT: THERESE JOHANSSON
FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER