"Inget är förbjudet att prata om"

I Anna Lysells bokhylla på barnmorskemottagningen i Karlshamn står allt inför öppen ridå. Här trängs kondomer, spiraler, attrapper, penismätare, pessar och anatomiska modeller av underliv. En fnitterfest för högstadieungdomarna som håller på att hitta sin sexualitet.

– De kommer i helklass, på gott och ont. Kondomerna brukar vara väldigt populära bland våra åttondeklassare. Det kan gå ganska vilt till med lite läckor från vattenfyllda kondomer här och var, men det får man ta. Det ska kännas lekfullt och lättsamt att komma hit, samtidigt som man får med sig viktig kunskap.

Anna Lysell var 36 år och hade fått sitt tredje barn när allt föll på plats. Det var barnmorska hon skulle bli. Hon hade jobbat som sjuksköterska i tio år, men hade länge känt att hon ville jobba med det friska, preventiva. Den sexuella hälsan kom ofta i skymundan, berättar hon.

– I den svenska hälso- och sjukvården pratar man inte om sex i termer av njutning. Underförstått anses det för privat som ingen annan har att göra med. Det är fortfarande lite tabu, och man fokuserar hellre på det patologiska. Men jag kände att jag ville grotta ner mig i hela människan, och där är sexualiteten en stor del.

I DAG ARBETAR Anna Lysell som barnmorska på ungdomsmottagningen, där hon utgår från Karlshamn men reser runt mellan tre orter i västra Blekinge. Ett viktigt uppdrag för henne själv är att ge en positiv bild av sex – en motsats till hennes 90-tals sexualundervisning.

– På den tiden var det liksom ”Akta könssjukdomar!”, ”Se upp så att du inte blir gravid!” Allmänt alarmistiskt och dömande kring sex, inte så mycket skoj. Så jobbar inte jag. Jag vill ge en positiv bild av sex och sexualitet, att det är något som är härligt och som man kan ha glädje av i livet.

Samtidigt är det inte direkt skoj jämt på mottagningen. Allvaret är också påtagligt. Anna Lysell berättar att hon ställs inför utmaningar dagligen, det är mycket känslor, tankar och dilemman som kommer fram när ungdomarna vågar öppna sig.

– Det är ett förtroende som jag inte tar lätt på, och det är något som måste förtjänas. Det här ska vara ett tryggt rum, där ungdomarna kan berätta vad som helst utan att föräldrar, skola, vården eller någon annan får veta. Men det är tufft när jag får vetskap om svåra saker, till exempel att man gått med på sex fast man
egentligen inte vill, för att man tror att det förväntas av en. Eller att det handlar om ett brott.

Vad kan det vara för typ av brott?

– Ofta någon form av sexuell utsatthet, det kan vara övergrepp som upplevs ligga i gråzonen men där ungdomen efter att ha vågat ta steget och berätta själva kan komma fram till att ”ja, jag har blivit utsatt för en våldtäkt”. De samtalen är tuffa att ha, men samtidigt så viktiga. Det händer att personen inte vill polisanmäla, och då blir man ju så fruktansvärt frustrerad. Jag kan ju inte göra mer än att uppmuntra. Pushar jag för mycket kan det slå bakut.

EN STOR DEL AV jobbet handlar om att lyssna, ta sig tid för ungdomarna och inte stressa igenom ett samtal. En lyxvara i en tid där mycket ska effektiviseras och checkas av på rullande band.

»Mitt uppdrag är att stå på ungdomarnas sida. Inget är förbjudet att prata om.«

– I många delar av hälso- och sjukvården har man så mycket press på sig. Man ska producera, det är så här och så här många samtal i minuten, typ. Men vi är här för ungdomarna, det är de som styr. Det är friare. Mitt uppdrag är att vara inlyssnande, lyhörd och stå på ungdomarnas sida. Inget är förbjudet att prata om.

Anna Lysell träffar också transungdomar som kommer till mottagningen kontinuerligt i väntan på könsbekräftande behandling. Då Blekinge saknar transvård skickas ungdomarna främst till Malmö, där väntetiderna är långa. Hon får möta dem i ett slags limbo.

– Till mig kommer transungdomar främst de börjar få besvär med sin menstruation. Känslan att inte känna sig hemma i sin egen kropp blir väldigt påtaglig när mensen kommer. Kroppen är liksom så tydlig när den börjar
menstruera. Det blir jätteobekvämt. Jag kan hjälpa till att ta bort lite av det obekväma.

Fastän Anna Lysell inte är kurator letar sig de djupa samtalen in även i hennes rum. Många av transungdomarna har mått dåligt länge och famlar efter allt stöd de kan få, berättar hon.

– I första hand kommer de till mig för att bli blödningsfria, men samtalen kan kretsa kring allt från identitet till sexualitet. Många har funderingar kring vem de är, att de inte känner sig hemma i sitt biologiska kön. Det kanske inte alltid landar
i en könsdysfori, utan också att det är helt okej att vara osäker, att man inte behöver sätta ord på det. Det är samma med sexuell läggning – man vet inte alltid, och det normaliserar vi.

DET ÄR SVÅRARE att nå killarna (eller penis- och pungbärarna som hon ibland säger för att poängtera att det är olika vilket kön man identifierar sig som), men när de väl kommer till mottagningen är det ofta med ett svepskäl. Skammen kan vara stor.

– Killar söker sig inte hit i lika hög grad som tjejer, av förklarliga skäl. De behöver inte preventivmedel. I den bästa av världar kommer de hit för att kolla könssjukdomar, typ jag har en prick på snoppen, och ganska snart inser man att de egentligen vill prata om något helt annat som tynger dem. Det kan vara allt från för tidig utlösning till att man känner att man kollar för mycket på porr. Och det är så vi vill jobba – vi vill vara en lågtröskelverksamhet.

När hon började sitt jobb hade hon aldrig undersökt en pung eller penis. Det var
inget som ingick i barnmorskeutbildningen. Men på ungdomsmottagning förväntas man kunna undersöka både det manliga och kvinnliga könsorganet.

– Jag fick möjlighet att läsa en kurs i andrologi, alltså motsvarigheten till gynekologin för kvinnan. Det var en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb
och undersöka både vaginor och penisar. Jag känner mig bekväm med båda nu.

I RUMMET FINNS en mysig samtalshörna: mjuk matta, sköna fåtöljer och dämpad belysning. Men Anna Lysell är nästan alltid på språng – att bemanna tre ungdomsmottagningar innebär många resor och många klassrum och aulor att besöka. Sexualundervisning i skolorna ingår nämligen också i jobbet.

»Ungdomsmottagningar är inget vi ska ta för givet.«

– Vi är underbemannade och nedprioriterade, vilket gör det svårare att utföra våra
uppdrag. Samtidigt är det ganska unikt för Sverige att ha ungdomsmottagningar,
och det är inget som vi ska ta för givet, särskilt inte med de politiska vindar som blåser nu. Helt plötsligt kan man bestämma sig för att lägga ned ungdomsmottagningarna, och det skulle slå hårt mot de unga.

Är det därför du engagerar dig fackligt?

– Ja, jag brinner väldigt mycket för frågor kring ungas sexuella hälsa, att de ska prioriteras och få lov att ta plats. Jag har svårt att bara nöja mig, att titta bort, tänka att det löser sig nog. Jag känner en oro över utvecklingen, och att engagera mig fackligt är ett slags motståndshandling. Ett sätt att ta kontrollen.

TEXT: THERESE JOHANSSON FOTO: ANDREAS BLOMLÖF